Natten har varit djävulsk. Man brukar tala om att man blivit riden av Maran och det var ungefär så det kändes - totalt slut! Magen värkte så att det gjorde ont i ryggen. Svetten blötte ner sängkläderna och huvudet kändes som att jag supit i en vecka, ungefär...
Somnade till slut om, av ren utmattning. När jag vaknade satt sonen upp i sängen och försökte väcka mig med pussar och klappar på kinden. Det passade mig inte alls, utan jag ville bara få sova, sova, sova...
Naturligtvis är det rent omöjligt, så jag kastade av mig mitt blöta täcke, irriterat och vacklade sömndrucket upp.
Nattens upplevelser satt fortfarande kvar i kroppen. Magsmärtorna kom tillbaka, svetten rann, ryggen höll på att gå av på mitten av smärtorna. Då kom tårarna. Grät av trötthet. Att känna sig så ynklig när man egentligen inte kan eller får. Sonen tittade på mig - granskande och bekymrat och det gjorde saken inte lättare. Kände skam och skuld att jag, vuxna kvinna, hans mamma låg och storgrät och jag försökte förklara för honom att jag inte var ledsen på honom, utan att det värkte i mammas mage. Pekade på den och grinade illa. Hans varma och så lena, fina lilla hand, klappade mig på kinden. Jag tog emot hans medlidande och grät ännu mer. Min fina, kärleksfulla lilla unge!
Morgonen har bestått av frukost framför TV:n, för sonens del. Jag orkade inte ens göra kaffe, som jag så galet är beroende av annars.
Har legat och låtit mig få vila. Kroppen gick visst i strejk, igen. Det behövs inte alls mycket för att det ska bli för mycket och symtomen kommer som ett brev på posten.
Mina tårar har torkat och jag känner mig lite bättre igen. Bestämde mig för alldeles nyss, att ta allt eftersom - ser på min pojke och låter mig fyllas av hela hans väsen. Kärleken fullkomligt väller ut från mitt hjärta och jag gråter igen. Glädjetårar och av tacksamhet, att jag har så fina barn! Det är de som får mig att orka fortsätta. Det är de som får mig att känna, att jag behövs och att jag har en uppgift att fylla - att vara mamma och samtidigt, söka efter de förlorade delar av mig själv, som kvinna.
Somnade till slut om, av ren utmattning. När jag vaknade satt sonen upp i sängen och försökte väcka mig med pussar och klappar på kinden. Det passade mig inte alls, utan jag ville bara få sova, sova, sova...
Naturligtvis är det rent omöjligt, så jag kastade av mig mitt blöta täcke, irriterat och vacklade sömndrucket upp.
Nattens upplevelser satt fortfarande kvar i kroppen. Magsmärtorna kom tillbaka, svetten rann, ryggen höll på att gå av på mitten av smärtorna. Då kom tårarna. Grät av trötthet. Att känna sig så ynklig när man egentligen inte kan eller får. Sonen tittade på mig - granskande och bekymrat och det gjorde saken inte lättare. Kände skam och skuld att jag, vuxna kvinna, hans mamma låg och storgrät och jag försökte förklara för honom att jag inte var ledsen på honom, utan att det värkte i mammas mage. Pekade på den och grinade illa. Hans varma och så lena, fina lilla hand, klappade mig på kinden. Jag tog emot hans medlidande och grät ännu mer. Min fina, kärleksfulla lilla unge!
Morgonen har bestått av frukost framför TV:n, för sonens del. Jag orkade inte ens göra kaffe, som jag så galet är beroende av annars.
Har legat och låtit mig få vila. Kroppen gick visst i strejk, igen. Det behövs inte alls mycket för att det ska bli för mycket och symtomen kommer som ett brev på posten.
Mina tårar har torkat och jag känner mig lite bättre igen. Bestämde mig för alldeles nyss, att ta allt eftersom - ser på min pojke och låter mig fyllas av hela hans väsen. Kärleken fullkomligt väller ut från mitt hjärta och jag gråter igen. Glädjetårar och av tacksamhet, att jag har så fina barn! Det är de som får mig att orka fortsätta. Det är de som får mig att känna, att jag behövs och att jag har en uppgift att fylla - att vara mamma och samtidigt, söka efter de förlorade delar av mig själv, som kvinna.
<3