Mina barn är avlade av kärlek - min kärlek! Deras fäder ser jag nu i efterhand bara som redskap. Det var de som gav mig liv. En annan sak jag är övertygad om är när jag med båda barnen upplevde varsel innan jag ens visste att jag var gravid. Man kan även kalla det någon form av uppenbarelse.
Jag har nästan i hela mitt liv, varit med om mycket oförklarligt på många olika sätt. En del upplevelser har varit fasansfulla och andra ganska trevliga. Jag är som man säger, mottaglig för det okända - det vi rationellt inte kan förklara eller "ta på." En del säger att jag är medial och det kan säkert vara så. Det är iaf ingen sida jag har utvecklat då det även tar av min energi och jag har även märkt att jag har "stängt ner" mycket för att inte bli alltför dränerad då jag inte riktigt lärt mig att handskas med det som kommer till mig.
Jag blev gravid med min förstfödde ungefär i april 1989. Ca 3 veckor innan jag ens visste att jag var med barn, hade jag återkommande drömmar om att jag höll på att inreda mitt hem med div. bebissaker. Jag minns även en liten rolig detalj som att klistra upp Disneymotiv på kaklet i köket.
Min sistfödde fick jag ett starkt varsel om när jag precis hade mött hans far. Jag satt på bussen upp till honom och detta var i början på december 2007. (Sonen är född december 2008).
Jag satt och slappnade av och hamnade i ett meditativt tillstånd då jag fick se hans far mycket klart och tydligt för min inre syn. Han log kärleksfullt mot mig och jag minns att hans kortärmade tröja var bländande vit.
Därefter såg jag en annan bild av honom; han kom gåendes mot mig med en barnvagn. Hans leende var fortfarande lika kärleksfullt och han bar en reflexväst som var knallgul.
Upplevelsen var så stark att jag fick tårar i ögonen och blev förundrad över det jag hade varit med om...
Mina barn, som jag ser det, valde att komma till mig, hur tokigt det än kan låta. De är mitt öde, min prövning och min lott i livet och jag älskar dem av hela mitt hjärta.
Jag satt och slappnade av och hamnade i ett meditativt tillstånd då jag fick se hans far mycket klart och tydligt för min inre syn. Han log kärleksfullt mot mig och jag minns att hans kortärmade tröja var bländande vit.
Därefter såg jag en annan bild av honom; han kom gåendes mot mig med en barnvagn. Hans leende var fortfarande lika kärleksfullt och han bar en reflexväst som var knallgul.
Upplevelsen var så stark att jag fick tårar i ögonen och blev förundrad över det jag hade varit med om...
Mina barn, som jag ser det, valde att komma till mig, hur tokigt det än kan låta. De är mitt öde, min prövning och min lott i livet och jag älskar dem av hela mitt hjärta.
