dsmamman.blogg.se

Sitter och samlar kraft inför att skriva lite om en del episoder jag fått erfara då jag levde med sonens far. Jag ska villigt erkänna, att det tar emot lite, men å andra sidan så vet jag hur bra det är att få ur sig lite skit. Ser det som terapi och sanering av själen. 

Jag vet att jag är trasig pga av de val jag har gjort i livet. Jag vet att jag borde ha tänkt mig för gällande det ena och det andra. Men det som har hänt, har hänt och jag kan inte få någonting av mitt forna liv ogjort. Hur mycket jag än skulle vilja, så är det totalt omöjligt. Det jag istället kan möjliggöra, är att bli medveten om mina val och se dem som livsläxor och prövningar. Att kunna se på mig själv på ett mer klarsynt sätt och att vägen som lett mig dit där jag är idag, har inte varit förgäves. Insikten dängde till mig. Hårt, riktigt hårt. Det gör ont...och det ska göra ont. Om inte, då har man heller inte lärt sig. 

Det finns en tjej jag lärt känna lite grann genom att vi haft ett förhållande med samma man - fadern till min son. Genom våra analyser, pratstunder, upplevelser och genom fakta, delar vi samma uppfattningen att det rör sig om en psykopat vi har haft med att göra. Den här tjejen, har valt att skiva en blogg om honom och det ser jag som en otrolig styrka! Att inte skämmas eller rädas det man upplevt och framförallt, att det förhoppningsvis kan hjälpa andra som har eller haft oturen att hamna i klorna på en psykopat.

 

 

Jag har valt att berätta om en händelse då sonen var ca. 4 månader gammal. Vid den tidpunkten mådde jag jättedåligt, men höll skenet uppe och tassade för sonens far som var otroligt labil i tid och otid. Jag visste nästan aldrig vilket humör han var på när han kom hem efter jobbet. Skönast var när han direkt gick in i sovrummet och stängde dörren för att sova fram till ca. 19.30, för då slapp jag agera som sällskap och även förse honom med mat och andra krav som ställdes. Tråkigt nog var jag ändå tvungen att tassa så att jag inte väckte honom, men jag kunde i alla fall andas utan att han var i närheten.

 

Mina misstankar om att han satt och chattade med andra kvinnor på nätet när jag gått och lagt mig hade jag haft ganska länge. De stunder sonen sov, brukade jag snoka i vår gemensamma dator ifall jag kunde komma på honom. Det roliga var att han alltid hade rensat all historik och bara det i sig, sa ganska mycket att han dolde något för mig.

 

En dag hade jag turen på min sida - han hade glömt att radera! Jag fick tillgång till en chattsida där han dessutom glömt att logga ut och det blev en chock när jag blev varse om vad och vem han utgav sig för att vara. På sidan hade han uppgett att han var singel och det var inte lite kvinnor han limmade på. 
Jag minns att jag blev så chockad och kränkt att jag bara satt och skakade. Det kändes som att han drog oss i skiten, att vi inte var värda ett dugg trots att han ville ha barn och leva med mig som en familj.
När han kom hem ställde jag honom mot väggen. Han försvarade sig med att det bara var en skojgrej och att han och en annan kille på hans jobb, brukade roa sig med att driva med kvinnor när det fanns tid över. 
Jag gick inte på lögnen, utan förvisade honom att inte röra vid mig eller tilltala mig. Jag berättade hur kränkande det kändes, och svaret jag fick var att han förstod och han bedyrade att det aldrig mer skulle upprepas.

Arg, jävlar vad arg jag blev sen. Jag gick in för att psyka ut honom ett par dagar och han såg mest skamsen och rädd ut, men sa inget.

Men en dag vände det helt plötsligt. En lördag vaknade han upp och hade bestämt sig för att jag skulle kastas ut. När jag vägrade, hotade han med att göra det handgripligen. Halva dagen trakasserad han mig. Skrek och gapade om vilken hora och idiot jag var. Jag orkade inte mer, utan packade ihop det nödvändigaste. Tog mitt pick- och pack, sonen och gick mot tågstationen. Satte mig på perrongen. Skakade i hela kroppen och sen kom tårarna. De rann av sig självt och jag kände mig som den mest ensammaste i hela världen. Vart skulle jag ta vägen? Skulle jag ta mig till min hemstad och bosätta mig hos en vän? Vad ska skulle min store son säga när jag var borta? Jag ringde polisen och blev kopplad till socialjouren. Jag berättade dilemmat och killen jag pratade med, uppmanade mig att försöka ta mig till en vän i min hemstad och att han skulle ringa mig senare på kvällen för att höra hur det hade gått.

Jag åkte aldrig till min hemstad. Kunde bara inte lämna min store son i ovisshet. Är man mamma så är man, och det var det som var avgörande - mina söner skulle inte behöva lida för att min sons far inte kunde uppföra sig! Det fick bära eller brista.

Som sagt, jag gick hem igen. Han sov och tur var det. Jag bestämde mig för att vara tyst och bara ignorera honom ifall han skulle få ytterligare ett flipp. Han vaknade och såg mig sitta i soffan med sonen. Hävde ur sig att jag skulle dra, men jag svarade inte honom. Tittade bort och fortsatte med mitt. Att ta mitt ansvar, Vara mamma och kvinna nog att stå upp för mig själv.