Orosmolnen börjar återigen dra ihop sig....Och jag som trodde och hade hoppats på att det hade börjat klarna och att solen äntligen kunde få lysa upp min livsstig, en aning i alla fall.
Jag börjar inse mer och mer, att livet inte alltid blir som man hade tänkt sig. Man möter hinder, stora som små och trots att jag valt att flytta hem till Jönköping så har mycket ändå löst sig till det bättre.
Jag börjar även inse, att det inte är lätt att vara "sjuk" och samtidigt vara förälder till ett barn som är annorlunda när det kommer till att behöva involvera sig med myndigheter. Det är just där min största oro ligger just nu...
Jag har sedan Alexander föddes, tagit hand om honom alldeles själv. Visst, jag bodde med hans far, men han valde att inte närvara överhuvudtaget.
Minns tiden och ryser vid blotta åtanken, men värms omedelbart av att den gråa, dystra tiden är förbi - ett kapitel för sig.
Utmattningen sökte upp mig, tog sitt hårda grepp om mitt jag och vägrade släppa. Jag försökte ignorera känslan och tog hand om min lilla bebis samtidigt som jag kämpade med besvikelsen, sorgen över hur fadern betedde sig.
Hur han på nätterna mötte mig, dumt flinandes där han suttit framför datorn och spelat, flirtat med andra tjejer...
Hur han skulle titta på när jag bytte blöja på vår son. Hur han skulle sitta och skrika efter mig inne i vardagsrummet med sonen i famnen att; nu fick jag allt skynda mig med modermjöksersättningen, för bebisen är hungrig!
För det var nämligen så, att han minsann inte skulle vara behjälplig, hur trött och slut jag än var.
Ville jag vila, ja då fick jag ta det små stunderna då Alexander sov.
Faderns behov var mycket viktigare än mina och Alexanders. Han vilade när han kände för det. Han åt bara mat när den passade honom. Passade den inte, slängdes den i soptunnan och han gick och la sig likt ett tjurigt barn.
Skulle vi på läkarbesök med Alexander, kunde han först släppa av oss. Be oss vänta medans han letade parkeringsplats. Han kom inte. Han hade åkt hem för att gå och lägga sig.
Tog ledigt resten av dagen på sitt jobb för att återigen följa med på ett läkarebesök. Han verkade glad när han ringde och sa att han var på väg. Väl hemma ville han först äta. Han fick göra sig lite ärtsoppa, själv (!)
Den ärtsoppan hamnade istället över hela kaklet och dess tallrik, sprucken i slasken.
Den ärtsoppan hamnade istället över hela kaklet och dess tallrik, sprucken i slasken.
Jag teg. Han gick och la sig.
Jag åkte själv.
Jag skulle kunna fortsätta i det oändliga, men sätter stopp.
Åter till vad som är nu...
Sökte avlastning utanför det egna hemmet enligt LSS-lagen (Lagen om särskilt stöd för vissa funktionshindrade).
Fick avslag och överklagade till Förvaltningsrätten.
Nu i veckan damp domen ner i brevlådan och de gav Alexander rätt!
Och jag i min tur, får även avlastning och tid för återhämtning.
I samma veva som jag hade lämnat in överklagan, gjorde jag en ansökan på individ- och familjomsorgen och fick beviljad avlastning därigenom den 28 februari i år. Min handläggare påtalade att det kunde dröja ett tag innan stödfamilj var klart, men i maj trodde hon nästan helt säkert att det skulle ha löst sig.
Inget är klart än!
SoL (Socialtjänstlagen), chefen på IOF (Individ- och familjeomsorgen), ifrågasätter handläggarens beslut! "Alexander tillhör ju LSS".
Ingenting är klart!
Ingenting har hänt!
Vad händer nu?
Jag blir så ledsen och arg när jag läser! Ledsen över att någon ska behöva gå igenom det du har gjort - och arg över att han aldrig någonsin kommer att få sitt straff. Det enda som faktiskt skulle kunna vara ett straff för en sån som han är att bli stum och totalförlamad - då finns inte längre någon möjlighet att manipulera någon...och det är ju det enda han lever för.