Idag kom reaktionen från det som hänt de senaste dagarna. Tålamodet som oftast finns där, var som bortblåst när sonen propsade på att inte äta sin frukostgröt, utan välte ut allt på bordet...
En tallrik mindre att ställa i köksskåpet...
Väninnan ringde, som hon sedvanligt gör varje dag för att höra hur jag mår, fick ta min frustration över att vara på ruta ett igen.
Lite kallt vatten i ansikten, på med kläderna, tecknar till sonen att vi ska gå ut. Berättar att vi ska till A6 för att fika och leka. Han ler, sätter sig på sin Ta-på-sig-kläderna-pall och vi går. Protesterar högljutt när vi går förbi änderna i Liljeholmsparken, men viftar i nästan stund upphetsat med armarna när han ser tunneln med de fina lamporna i taket.
Vi fick en fin eftermiddag på A6 - lite nya kläder, fika och lek på Leklandet.
Nu känns det lättare i hjärtat igen och jag är så tacksam för vänner som finns, stöttar och bryr sig. Jag är även tacksam att jag tog tag i mig själv och skapade bättre förutsättningar innan solen gick ner.
Nu sover min älskade son. Nybadad, nysnaggad, mätt och trygg i sin säng.
Du skriver väldigt bra, märks att de kommer från hjärtat,KÄMPA PÅ kram