Igår hämtade jag hem min älskade son igen.
Det var ett lyckosamt och mycket kärt möte.
Nästan samma känsla som när han föddes
på nåt vis -
Lyckotårar som strömmade, att bara få hålla hans lilla varma kropp intill min
Känna den villkorslösa kärleken leta sig in till hans hjärta och bara smälta samman till ett...
Idag kom telefonsamtalet som jag väntat så länge på.
En något nervös LSS-handläggare bad uppriktigt om ursäkt för deras tjänstefel samt att Individ- och familjeomsorgen även de gjort fel och gav oss därmed rätt till avlastning!
Jag vågar inte ens tänka på vilka vändor det måste har varit dessa två myndigheter emellan innan ett slutgiltigt beslut togs!
Jag vill inte veta...
Det enda jag vet, är att många med mig har uttryckt sitt misstycke och att det måste haft effekt.
Jag fick även veta, att de tar sitt misstag som en lärdom och att de tänker ha mitt fall som praktexempel, så att ingen annan ska behöva gå igenom det jag och Alexander fått gå igenom, förhoppningsvis.
Det har varit en turbulent tid, som har inneburit många tårar och som tagit mycket kraft...
Krafterna hade jag inte haft om jag inte haft det fantasktiska stöd jag och Alexander har fått
av både kända och okända människor.
Vad jag tyvärr även blivit varse om, är att vissa valt att vända bort ansiktet.
Sorgligt... Det är allt jag kan säga.
Så var rädda om varandra. Värna om de du håller av!
Sträck ut en hjälpande hand till någon som behöver det.
Ett värmande ord kan göra gott.
Att bry sig om sina medmänniskor är bland det finaste man kan göra.
För vem vet, en dag kanske det är du som blir utsatt och sårbar...
Vad skönt/M